Runstenar


VikingaTider har två nytillverkade runstenar vid ingången till Barnens gård. Båda är huggna av Patrik Söderberg, professionell runstenshuggare från Gentofte i Danmark. Stenarna är skänkta av Jan Åkes Entreprenad i Kävlinge.

Första runstenen från år 2005

Runslingan, ornamentiken samt runraden, på den första stenen är framtagna av Anna Lindkvist, pedagog hos VikingaTider. Förlagan till stenen kommer från Sövestadsstenen i Skåne.Granskning av ortografi och typografi, det vill säga stavning och utformning av runorna, har gjorts av universitetslektor Per Stille som är verksam vid Växjö Universitet, Institutionen för Nordiska språk.

Vår nytillverkade runsten väljer vi att placera kring 980-1000-tal. Den har både en minnesformel och en tilläggsformel. Stenen talar om att:

Orm och Ylva satte denna sten efter sin fader Gunnar och efter hans felaga Sigmund. De dog i England.

Ordet felaga förknippas med betydelsen kamrat, ett broderskap som var uppbyggt kring ett starkt kamratskap.

Själva runslingan, ormāla, som det omtalas på en gotländsk runsten, avtecknas som en orm eller som en drake. Ormen har ofta en tunga men saknar fötter och öron. Draken har i sin tur både fötter, öron, nosflikar, stora ögon och tänder. På vår sten blir avbildningen en blandning av både orm och drake, vilket förekommer på flertalet tidsenliga runstenar.

Korset på runstenen talar om att detta kan ha varit kristna vikingar som reste stenen eller att de omkomna varit kristna. I Löddeköpinge har vi en tidig kyrka, stavkyrka, från 1000-talets första hälft, så korset på stenen anser vi stämmer väl in i tidsperiod samt med samhällets förändringar.


Runstenen invigdes med en ceremoni vid marknaden Landnamadagarnas slut. Jan Åke Andersson döper här stenen i mjöd efter att den blivit välsignad av Sejdman Kluve och häxan Eta, allt till tonerna av Ars Ultima.

Andra runstenen från år 2006

VikingaTiders andra runsten höggs på marknaden Fröja Thing. Stenen blir ett komplement till den tidigare stenen.

Stenens text, framtagen av Åsa Andersson, associerar dels till den kommande rekonstruktionen av en av stavkyrkorna som hittats i Löddeköpinge, dels till de två patronusgravar som hittades vid utgrävningen av den yngre stavkyrkan på 1970-talet.

Dessa två gravar innehöll resterna efter en man och en kvinna. Mannens grav var äldst och ganska obetydligt i jämförelse med kvinnans. I vår tankevärld blev det så att mannen var den som initierade bygget av den yngre stavkyrkan och att kvinnan var hans hustru. Vi vet inte vad dessa två människor hette, utan har döpt dem till Toke och Åsa.


Texten på den nya runstenen lyder:

Åsa satte denna sten efter Toke, maken sin. Han lät kyrka göra och han var en mycket förträfflig thegn. Gud hjälpe själen hans.

Vi valde namnet Åsa för att Åsa faktiskt är det kvinnonamn som förekommer flest gånger på de skånska runstenarna. Toke fick sitt namn efter en runsten som hittades inne i Lund och som senare skänktes till Köpenhamn där den än idag sitter inmurad i biskopshuset.

På den stenen står det ”Toke lät kyrka göra…” Vi gjorde Toke till en thegn, det vill säga någon som haft en hög social ställning och som ingått i kungens hird. Vi vet att det funnits minst två storgårdar i Löddeköpinge på vikingatiden och vi har tänkt att Åsa och Toke bodde i en av dem.


Den sista raden, ”Gud hjälpe själen hans”, kan tyckas lite märklig i sammanhanget. Man har inte hittat några kristna inslag på skånska runstenar där ordet thegn är med. Men det har sin förklaring.

Vi har tänkt att Toke egentligen inte var så intresserad av att byta religion, han var bara kristen när plikten krävde det. Hans hustru däremot var hängiven den nya religionen, hon bad ofta till Gud att han skulle lindra hennes värk (kvinnan i graven hade fel på ryggen). När hon märkte att bönerna inte hjälpte var hon rädd att hennes mans likgiltighet inför Gud straffade henne. Toke, som ville att hans fru skulle bli bättre, bestämde sig då för att skänka pengar så att en ny och större kyrka kunde byggas. Men Toke hann dö innan den nya kyrkan var färdig och fick därför en enkel, provisorisk grav till dess att kyrkan var färdig. Åsa reste runstenen till hans minne och hon hoppades på att Gud skulle förlåta hennes man och att Toke skulle rannsaka sin själ inför Gud.

Historik

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De äldsta stenarna finns i Norge. De yngre stenarna finns framförallt i Danmark och Sverige. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. De absolut flesta runstenarna finns i landskapen kring Mälardalen i Sverige.


Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre Futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften.

Den vikingatida runraden består av 16 st runor och den kallas för Futhark efter de sex första runorna. Varje runa kan ha betydelsen av ett eller flera olika uttal, ljud det vill säga dagens bokstäver. Så att läsa och förstå en runsten kan många gånger vara svårt.


Under vikingatiden fanns inga skriftliga normer för hur man fick skriva. Det var runristaren själv som formulerade orden genom att ljuda sig fram. Likaså kan utseendet på runorna också skifta mycket där den enskilde ristarens handstil syns.

Budskapet på en runsten, består av en minnesformel vilken följer ett relativt fast mönster. Först anges den eller de personer som beställer minnesmärket. Därefter kommer minneshandlingen, exempelvis ”lät resa stenen”. Uttrycket ”till minne av” kommer fram i orden efter eller åt. Därpå följer namnen på den eller de personer som minnesmärket är ägnat åt.

Utöver minnesformeln finns även stenar med en tilläggsformel. Dessa stenar är intressanta för att de ger information utöver släktskap och andra närmare förhållanden mellan de nämnda personerna på stenen. Ofta omtalas att någon dött utomlands, att någon äger en egendom eller bygger en bro för den som dött.


Comments are closed.